Helt frivilligt

Jag kommer att besöka mitt gamla högstadium under våren och berätta om volontärsarbete. Både om mina egna erfarenheter, lite om kritiken mot volontärsturismen och olika möjligheter att göra organiserat frivilligt arbete utomlands, i hemlandet och i hemstaden. Det som intresserar mig mest är vad som får oss att sitta i Missionstorgets bakrum och sortera kläder varje tisdag och lördag, vad får oss att dra ut i skogen på en veckas läger tillsammans med en massa barn, vad får oss helt frivilligt att rycka in när elden är lös, samla in pengar åt hemlösa djur eller klä oss i en anonym tomtedräkt och dela ut matkassar till familjer som inte har pengar kvar på kontot?

Publicerad 18.02.2017 kl. 11:17

Lika vackert som den första dagen

En önskning: hoppas det nya året blir lika vackert som den första dagen. Sånt kan man säga högt, resten skriver jag ner på små lappar och bränner upp dem innan någon hinner läsa.

Mitt år har börjat med förändringar: för tillfället gör jag ett utbyte inom staden och jobbar med familjer. Jag är glad över att ha valt ett yrke som känns och påverkar mitt sätt att tänka. Nu skall jag ringa till min mormor som ligger på trettonde våningen och väntar på att en kvinnlig läkare och en robot skall operera henne när hon vaknar i morgon. Hur skall jag få fram en kärleksfull hälsning, mellan raderna, till en person som funnits i mitt liv hela tiden, utan att ta farväl?

Publicerad 26.01.2017 kl. 19:37

Human

"Jag vill inte ha er mat"

"Jag behöver inte er hjälp"

"Jag vill bara leva"

 

Publicerad 11.12.2016 kl. 23:29

Tankar om en bra bok och ifall det vi tycker om har betydelse för vem vi är (i varje fall de gånger vi säger det högt)

Nu har jag hittat en bok som får mig att både le och känna igen mig medan jag läser (speciellt det där med att inlevelsefullt kommentera hus och annat vackert i min omgivning som om jag aldrig sett något liknande förr). Det var min kollega Eva som lade den i handen på mig en dag efter att hon återlämnade en bok hon lånat. Boken heter Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri som antagligen varit på tapeten redan för en tid sedan.

"Men sen hade det spridits ett rykte om att han var bög och Valentin som tränade thaiboxning och var skolans största skräck tog Samuels lurar i rastrummet och fast Samuel mest lyssnade på hiphop, Biggie och Tupac och Snoop, så råkade det just den här gången vara en klassisk pianolåt i lurarna och Valentin skrattade och började kalla honom för Mozart, som sen blev Måsen, som sen blev Skrattmåsen för Samuel var ju brun men samtidigt vit". (Citat ur Allt jag inte minns som jag skrattade högt åt).

Sedan jag började känna fler personer som tycker om att skriva eller de andra använder kanske hellre älskar att skriva, jag uttrycker mig sällan lika starkt, så har jag funderat på det här med om det förväntas vara allt eller inget inom litteraturkretsar (om det finns sådana kretsar?). För jag tycker om att läsa och skriva men inte så där att jag inte klarar av att andas utan böcker. Jag har inte fått med mig någon goder klassiker från barnsben som jag citerar blundandes medan jag namedroppar några andra författare som påverkat mitt liv, så att resten av sällskapet nickar medlåtande. Många författare eller skribenter brukar berätta om hur de drogs till orden redan som barn, hur allt bara handlade om fantasivärldar och författardrömmar redan då, om att det inte fanns några andra alternativ för dem helt enkelt. Jag känner inte alls igen mig men jag tycker fortfarande om att skriva. När blev jag en person som tycker om att skriva? Över lag har jag alltid haft svårt för när det görs skillnad på en viss sorts stil eller musiksmak eller när det görs skillnad på så kallad finkultur. Enligt mig är det alltid bara positivt om en person lyckas gå i gång och känner iver under en film eller glömmer bort sig själv dansandes till en sjukt bra låt (i den personens öron). Varför skulle vi vilja döda den ivern genom att sucka och försöka ta avstånd från en kultur som går hem hos den "stora massan"?

Publicerad 06.12.2016 kl. 16:42

Julmyset

Varje gång julen närmar sig märker jag hur just den högtiden betyder allt mindre för mig. Kanske är det bara tillfälligt. Förutom stjärnan i fönstret och en liten tomte, riktigt söt från Aarikka, som mamma gav åt mig finns det ingenting som tyder på att det skulle finnas julstämning i mitt hem. Julen påminner mig om hur skör och ensam man kan bli en dag ifall du inte har en familj att fira med. Trots det har små trevliga händelser smugit sig på för att visa mig vad julen kan vara till för.

För mig kan det handla om självständighetsmys med Linda och Fjalar, om att känna mig fin med röda pärlorna kring halsen, om att gå på jobbets julfest, om att träffa en liten del av skrivgruppen, om att göra julkransar med gamla ledare, om att fira Lucia på Alingsåsgatan, om att fundera ut personliga gåvor till fadderbarnen, om att lägga armen kring mummos smala axlar, om att höra hur kusinerna har det, om att skicka kort i sista minuten, om att paketera vackra paket och tända ljus och känna hur granen doftar. Min jul behöver inte se ut eller kännas på ett visst sätt, den bara kommer och går.

Publicerad 05.12.2016 kl. 19:53

Jag rör om i ordförrådet och håller mig om hjärtat när inget blir som förr

Varje gång jag loggar in här, tänker jag, nu återvänder jag med alla suddiga orden från de djupaste hörnen av ordförrådet. Blockerat av känslor, små åskmoln och sönderbitna käkar. Ord som samlats under spontana taxiresor, nära upplysta vattendrag, i splitternya sällskap. Sådana som gör tigerminer och klöser med fingrarna i luften när fotografen riktar linsen mot oss på efterfesten. Själv blinkar jag med ena ögat till slut, när jag inte kommer på något annat.

Jag är blyg första gången, sen rör jag dig självsäkert i nacken.

Om du blundar kanske du minns din förra fru.

Det känns lätt att flyga till ett annat land, till en bästa vän och berätta allting i dubbelsängen. För när jag åker kollektivt nu mera passar varenda jäkla föredetting på att välja samma buss med sina nya blondiner under armarna. Där sitter de orörliga längst bak och ser nästan osynliga ut i mina ögon men jag har lärt mig att övervänliga hälsningsfrasen finns till för liknande engångschanser.

På resan försöker jag minnas hur en gammal klasskamrat såg ut, jag backar tolv år i tiden innan vi möts vid gågatan, bland det svenska folkvimlet och slasket. Jag föreställer mig hur hennes hår lockar sig i mössan, jag minns hennes våghalsiga konster på vägen hem och när jag får syn på hennes mörka drag är det ingen tvekan.

Om jag bara vetat hur illa det var. Då skulle jag ha ropat, välkommen till vår mesiga lilla stad, i skolans högtalare och avslöjat oss alla för mobbarbödeln.

Jag hade svårt att hålla blicken torr i Globen, när L sjöng "det kommer aldrig bli som förr". Inget kommer att bli som förut och det är då glädjetårarna visar sig.

Publicerad 20.11.2016 kl. 00:31

Slappna av

I kväll tog jag del av en avslappnigsövning i Lyfte och andades djupt i femton minuter utan att tänka på vad som händer utanför rummet. Okej, jag tänkte lite på riskakor först, mjölk, bananer, andas, tvättmedel, andas, andas. Efter hand tömdes huvudet på tankar och jag lyssnade på den mörka rösten som pratade till oss ibland, den höll mig kvar i rummet och sa att vi har det bra här. Jag bara satt stilla, blundade, andades, snurrade på nacken och blev varm i hela kroppen. Spänningen släppte och mina händer domnade till slut. Det var en mystisk känsla och det varade en lång stund. Jag tar det som ett tecken på att jag borde slappna av och göra ingenting lite oftare.

Publicerad 26.10.2016 kl. 22:34

Vi som förlänger vår ungdom

"Vi badar och får skrynklor i fingrarna, i tårna, vi värmer oss i bastun efteråt. Huden blir het och det bränner om vi nuddar varandra. Jag sneglar på kropparna i smyg och tänker att vi är unga den här sommaren ännu och kanske nästa men sen är ungdomen slut".

Jag blev redan vuxen och märkte inte när det hände.

Kanske var det förra juni, kanske redan för länge sen. När studenterna började se yngre ut och barnen körde bil.

När jag fick mera ansvar och kunde presentera mig med en arbetstitel. När jag kallade mig både för flicka och kvinna och sen bara kvinna.

När folk började säga "du är inte så ung längre", "du är ju ung ännu", "du är inte så ung längre", beroende på dagen.

När jag berättade om förr och började få svårt att välja, var det när jag var ung eller yngre.

Ändå fortsätter jag skriva naiva meddelanden till mina vänner på chatten och använda överdrivna svordomar när jag blir arg.

 

"Ihan kuin aikuisuus olisi joku oletus, että sen pitäisi tulla. Ja jos se ei tule, niin siitä pitäisi muka jotenkin ahdistua"

 

Paperi T säger sig känna igen trettioåringen som förlänger sin ungdom. En del blir vuxna och andra stannar kvar. Vi lever i en tid där barnen blir till, kanske sen, och där jobben varar fram till jul.

Publicerad 26.10.2016 kl. 21:29

När vi byter hem

På söndagen läste jag Sandras hesari medan hon diskade och jag fastnade vid en text om hemmet och om vad som händer i oss när vi flyttar från ett hem till ett annat. Olika hem och hur vi väljer att bo har länge varit något som väcker mitt intresse. Det var Veera Kinnunen som har forskat i ämnet och lyfte fram att hon höll på med det långt före KonMari-vågen. Hon sa att en flytt alltid innebär en kris, även om det inte handlar om skilsmässa eller annat tragiskt (jag kan inte inbilla mig smärtan som uppstår då man är tvungen att riva ett gemensamt hem). Under en flytt går vi tillbaks till det förflutna, vad vi varit med om och hurdan framtid vi drömmer om. Vi finländare hyr sällan flytthjälp utan plockar ner alla våra ägodelar för hand i lådor och överväger vad som skall följa med till nästa hem. De gånger jag flyttat har jag upplevt både ångesten och karnevalkänslan som Veera pratar om. Ångest, mest på grund av ovetskapen, om hur det blir på det nya stället. Karnevalkänsla, för att det ofta är inspirerande att börja om och renande att göra sig av med en massa onödigt.

"I det tysta hemmet hittar vi en vitlökspress formad som en fågel. En duva av metall eller är det någon sparv".

"Spegeln har hon köpt i Italien när hon reste som ung med en avlägsen romans som slutade höra av sig".

"Vi hittar hennes häften som hon skrivit i med en krokig handstil".

"När tavlorna plockas ner finns bleka märken kvar som minnen i tapeten och några repor och håliga rader av spikarna. Vi hittar svaga streck med bekanta namn under och vi har varit nittiosju, hundratolv och hundratjugonio centimeter långa."

"Texterna är från vår antologi, Där ljuset faller som vackrast"

Publicerad 17.10.2016 kl. 21:45

Minoriteten

Jag vill ännu dela med mig av en bra övning som vi gjorde på läsinspirationen sist. Temat var ungefär mångkultur i boken och ledaren ville öppna våra ögon för hur det känns när de flesta andra inte är som du eller har samma utgångsläge som dig. Hur känns det när läraren pratar om mumintroll och om hur tallskogen doftar, när alla andra nickar och du har ingen aning. Tall what?

- Under studietiden jobbade jag med personer som hade olika funktionshinder och jag kunde känna skillnaden på blickarna som vi fick under promenader som jag inte får på egen hand.

- Svenskan bland finskspråkiga har funnits med så länge att jag sällan tänker på det men visst avslöjas jag lätt ifall jag umgås med ett gäng finnar.

- Jag har varit med om att vara den enda vithyade i en by utomlands men då blev uppmärksamheten mer positiv. Det kändes ändå konstigt att andra stirrade på och ropade till mig endast på grund av att jag såg annorlunda ut.

- Flera av mina vänner har barn och ibland, speciellt om jag vistas med flera mammor samtidigt, kan jag känna mig som en minoritet då jag inte kan delta i jämföra-barnen-diskussionerna.

Hurdana erfarenheter har du av att höra till en minoritet? (Det kan handla både om en kortare situation eller om en längre period).

 

Publicerad 13.10.2016 kl. 22:41

Något har förändrats under natten och jag frågar mig. Vem har vikt de obekanta skrynklorna i dynan? Nu syns helt nya mönster på kinden när jag vaknar.

 

 

Elena

Fia

Hanna

Julia

Malin

Minna

Miilo

Nanó

Karin

Vanessa

Satu