Från början var det här bara för mig

En kvinna efterlyste, på Facebook, personer som skulle vara redo att läsa upp texter från sina personliga dagböcker. Hon kommer att ordna ett evenemang där både unga och vuxna delar med sig av sina innersta tankar inför en publik.

Jag överväger att delta som uppläsare men jag vet inte om rösten bär enda fram till punkt. Dessutom brände jag upp mina dagböcker från tonåren. Texterna från den allra saftigaste och pinsammaste tiden av livet. Pappa noterade att askans mängd hade fördubblats i spisen medan de varit på resa (vem märker sånt?). Det blir mycket aska kvar när man bränner sida efter sida, bara papper och hemligheter.

"Om du hittar den här vackra boken, snälla, läs inte så mycket".

"Vi hittar någon annan att stanna över hos, dofta på i natten, leka med elden".

"Jag förstår inte vad du säger!".

"Hon borde bara ha blundat för sjuårs-försprånget".

Publicerad 19.09.2016 kl. 22:46

Bravo, bravo

Hela äventyret var över innan jag knappt hunnit förstå att vi verkligen hade svävat fyrahundra meter ovanför marken i en liten korg. Våra liv hängde på varm luft och på en kapten som flugit luftballong i över trettiosex år. Tillsammans värmde vi upp ballongen, ropade till några flickor att de skulle sluta slå på den med sina vassa fingrar, vi sprang över gräsmattan i Dickursby och klättrade upp i korgen innan den började lyfta. Flickorna blev mindre och till små rödblonda punkter och de vinkade fortfarande till oss med sina knivar till händer (knivar som skulle ha gnistrat i solnedgången om de skulle ha följt med). Snart hade vi översikt! Vi blev fåglar för en kväll. Staden krympte nedanför oss, holmarna kom närmare, vägarnas slut avslöjades på långt håll. Hustaken var blåa, gröna, bruna, svarta, av tegel, av plåt. Vi följde järnvägens linjer med blicken, vi pekade ut simmande svanar, en paddlare i kajak, små trädgårdsrutor, Kottbys musikinstitut, hemtrevliga bostadsområden, granskog, vi rörde nästan trädtopparna och hälsade glatt på människor som sprang upp på kullar för att se oss bättre.

* Bravo, bravo var ett av kodspråken som kaptenen använde sig av när han navigerade och kommunicerade med personalen som övervakade luftrummet. Han bad oss också lägga våra telefoner på flygläge.

 

Publicerad 18.09.2016 kl. 21:23

#nukuyöulkona

Eftersom jag redan på förhand hade meddelat att jag tänker anta utmaningen och sova utomhus under helgen fanns det inga andra alternativ än att packa ner min varmaste sovsäck och dra ut i naturen för en natt. Vi valde att sova bland sanddynerna i Hangö och hade med oss ett litet tält. Där låg vi och lyssnade på havet som brusade in mot land bara några meter nedanför, vi såg blinkande sjömärken i mörkret och hörde avlägsna ljud som fördes över vattnet och var svåra att placera. Klockan fyra vaknade jag och steg ut för att beundra månen och en stjärnklar himmel. En perfekt scen ur en skräckfilm tänkte jag. Den ena personen stiger ut från tältet och försvinner in bland skuggorna från tallarna. Grenarna rör sig i vinden och skuggorna lever på marken. Den mjuka sanden förvränger alla spåren och den andra sover vidare i tältet, utan att ana vem som återvänder till den tomma platsen.

I dag när jag läste en nyhet om den här utmaningen som fått massor med glada finländare att övernatta utomhus och se det vackra vi har omkring oss påmindes jag om varför jag valt att hålla en lägre profil på nätet. Det sprids så mycket skit här! Nämn vilken nyhet eller artikel som helst så är någon där och vänder på det, kommenterar nedlåtande, tappar fokus, undrar varför vi inte hjälper dem som sover utomhus varje dag. Just den här kampanjen hade inte som mål att uppmärksamma dem som inte har ett hem utan att få folk att vistas mer i naturen. Asunnottomien yö ordnas i slutet av oktober, jag hoppas att de som ogillade eller misstolkade budskapet i #nukuyöulkona deltar och understöder de utsatta personerna just den dagen.

Publicerad 18.09.2016 kl. 20:32

Bland de lägsta molnen

På tisdagen körde jag med andan i halsen för att hinna via Tölö och ut till Malms flygfält för att äntligen åka luftballong. Fem minuter innan samlingen märkte jag och min kusin Jenna att kaptenen (som kanske inte ens finns på riktigt) hade skickat oss ett nytt meddelande där han avbokade flygturen i sista minuten på grund av åskmolnen som hotade säkerheten. Det var alltså med rätt frustrerande miner som vi stod där och stirrade upp i himlen och viftade med fingerspetsarna i luften för att känna efter som vinden verkligen var för kraftig.

Senare, när jag körde hemåt, såg jag det här vackra fältet som dimman höll på att ta över och jag kunde inte låta bli att köra närmare in på sandvägen. Det var helt tyst där och jag såg ingen annan än en utter/bisamråtta som simmade i diket.

Jag hörde inga motorljud i luften när du kom, flygandes bland de lägsta molnen.

Visa vad som finns i dimman!

Blev det min tur att åka härifrån?

Publicerad 27.08.2016 kl. 09:07

Den försvunna botanikern

(Du kan använda det här som en skrivövning om du vill).

Innan jag vände om och slutade leta efter utsikterna stannade jag vid ett märkligt växthus. Ingen botaniker syntes till. Det kändes lite förbjudet att titta in bland dammiga glasrutor, vissna plantor och kaktusar som försökte sträcka sig efter de sista vattendropparna som sakta krympte i hettan.

Vem ägde växterna, vad användes de till (trolldom, kryddor, dofter, ett sällsynt herbarium), när och hur vattnades alla krukorna och varför övergav personen hela sin samling innan sommaren var slut?

Publicerad 18.08.2016 kl. 20:36

Hemma

 

Jag pratade engelska under hela resan. Obehindrat, flytande och ibland sökandes efter orden. Det varierade beroende på vem jag pratade med. Om de använde sig av sitt modersmål, bröt med en australiensk dialekt, sa Berlin med en indisk klang, berättade om sina sociologistudier i Holland eller skämtade om kryddorna från öknen. Ibland var det jag som kom på orden och avslutade påbörjade meningar. (Det är kanske inte så speciellt att prata engelska för dig men jag gör det rätt sällan så visst rostar språket också).

Berätta om Finland: ser ni norrsken över himlen, går solen aldrig ner, har ni snö året om?

Den här resan var den socialaste på länge och även första gången som jag använde mig av couchsurfing. Laura, vår värd i fyra nätter, tog emot oss med öppna armar och visade oss sina smultronställen i Rijeka. Dess värre, hittade vi inga andra värdar då Kroatien kryllar av turister i juli, alla hade fullt upp och vi började inte leta sovplatser i tid precis. (Den sista som svarade åt Ibrahim ville meddela honom på förhand att han tycker om män och om att gå naken hemma). Men vi hittade olika hostell och delade rum med personer från olika länder.

Det finns mycket att berätta och jag försökte skriva ner små anteckningar för att minnas allting. En kväll lade jag märke till en liten flicka som blev fotograferad i famnen på hennes förälder och ibland ropade hon ka-kak, ka-kak och jag undrade varför hon lät så där. När jag gick närmare såg jag att hon knep ihop två små fjädrar i sina händer och flaxade sakta med armarna i luften. Mina iakttagelser är ofta på den smulnivån så du kanske förstår att det kan vara svårt att lägga ord på hela resan nu.

Publicerad 04.08.2016 kl. 23:07

Nyckelpigorna tar över

Nyckelpigorna samlade halva släkten, alla sina kaverin och så många svarta prickar de bara kunde hitta innan de flög över med vindarna från Ryssland. Jag ser framför mig mörka svärmande moln som rör sig framåt i onaturliga profiler över himlen och hur slumpen, en vindpust åt rätt håll, tog just den här nyckelpigefamiljen till vackra Jussarö.

Publicerad 22.07.2016 kl. 10:25

Jussarö

Vi åkte på en utfärd till Jussarö tillsammans med Julia och Clara i går. Det gick smidigt att köra ner till Baggö och hoppa på båten som tog oss till ytterskärgården över dagen. Kaptenen berättade för oss att konceptet är nytt för i år, tidigare har Jussarö mest varit känd bland seglare och båtägare men nu finns alltså även möjligheten för oss landkrabbor att vandra runt på den speciella ön. Vi lade oss på klipporna och lyssnade på ljudet av vågorna som virvlade runt bland den svarta sanden. Jag hittade små bitar av havsporslin, en skumvinskork, finslipade glasskärvor och en använd patronhylsa som nu finns här hemma hos mig i den växande samlingen: bortglömda strandskatter eller alternativt skrapel.

Publicerad 22.07.2016 kl. 09:57

Vad vi behöver veta om varandra innan resan börjar

 

- Ena trivs inte så länge på stranden och bara ibland i vattnet.

- Ena är van vid Egyptens stekheta sol och andra med regnet i Finland.

- Ena lagar gärna egen mat och äter så billigt som möjligt.

- Ena dricker inte en droppe alkohol men dansar ändå hela natten.

- Båda pratar gärna med vem som helst.

- Ena är allergisk mot katter och övernattar ogärna hos kattmänniskor med katthår i lakanen.

- Ena har gnisslat tänder i sömnen sedan förra sommaren och slutar först när någon försiktigt masserar käkarna.

- Ena behöver börja morgonen med tystnad för att orka prata engelska resten av dagen.

- Ena vill inte vara ensam i den stora staden när flyget landar sent på kvällen. Den andra svarar: don´t worry! Jag gör allt för att vara där före dig.

Hur tror du att vi två klarar oss, tio dagar på resande fot?

 

 

Publicerad 18.07.2016 kl. 16:31

Bongo

I år fick jag följa med till Rosala över midsommaren. Jolin och barnen visade mig runt ön, vi simmade, badade bastu, latade oss på klipporna, rodde till närliggande platser och hade turen att få besök av en säl två kvällar i rad.

"Det var först när plåten trummade mot berget som det gick upp för mig varför båten fått namnet Bongo."

Publicerad 12.07.2016 kl. 22:30

Något har förändrats under natten och jag frågar mig.

Vem har vikt de obekanta skrynklorna i dynan?

Nu syns helt nya mönster på kinden när jag vaknar.

 

 

Elena

Fia

Hanna

Julia

Malin

Minna

Miilo

Nanó

Karin

Vanessa

Satu