De fem bästa

Det var svårt att välja ut fem av 100 bra skäl, varför vi kunde läsa mer, men här är de jag fastnade för. Trygghet och en ökad empatiförmåga får mina hedersomnämnanden.

2. Om pappan läser högt för barnet i magen redan innan födseln har den nyfödda flera bekanta i världen: barnet lugnar sig lättare i en famn där hon kan känna igen rösten.

18. Böcker kan öka barnets upplevelser av att bli godkänd även om man känner sig annorlunda. Karaktärerna i barnböcker är ofta mångsidiga och toleranta.

53. Läsning hjälper oss att koncentrera oss på en sak åt gången.

59. En läsande man klarar sig bättre i dejtingvärlden. Av tio påhittade manliga profiler på Tinder kom den läsande, "älykkö-Stefan" på tredje plats.

67. Dikter och romaner är bättre självhjälpslitteratur än självhjälpslitteraturen. Istället för att rikta full fokus på dig själv kan du med hjälp av berättelser glömma bort dig själv och inse att livet är precis lika oförutsägbart för de flesta andra människor.

(Alla punkterna är plockade och översatta från boken 100 syytä lukea av Marika Helovuo).

Publicerad idag kl. 12:28

100 syytä lukea

Boken på bilden var en av de två böckerna som tjuven stal av mig i Malmö. Vilken otur att den inte är skriven på svenska, då kunde hen ha fått lite kloka tips på vägen. Nu har jag ersatt böckerna med nya men passar på att läsa ut dem innan lånetiden upphör. Under läsåret har jag ju deltagit i kursen Läsinspiration i Hangö och pratat om hur vi kan använda språket och arbeta kring böcker på ett kreativt sätt med barn och ungdomar. Till vår sista gång skall jag förbereda en stund med alla mina favoritövningar, en stund som passar min personlighet och når ut till barnen. För den kommer att rikta sig till lågstadiebarn, mest för att den ålders barn går rakt in i mitt hjärta.

Läs den här boken: 100 syytä lukea av Marika Helovuo. Hon räknar upp 100 skäl att läsa mer. Ett roligt råd för ungdomar var att de kan använda läsandet som ett skäl att slippa ännu "tråkigare" sysslor.

"Kalle, kan du föra ut soporna?"

"Öh, jag är mitt inne i en spännande bok."

"Vah, nämen fortsätt du, jag för dem!".

Publicerad igår kl. 20:29

Telefontexter

"Din tunga väsnas lite extra när du uttalar vissa bokstäver. Jag stör mig på ljudet först, jag vänjer mig vid det, jag börjar tycka om det och saknar durret när vi inte ses längre. Jag spelar upp gamla röstmeddelanden i sängen bara för att höra hur du pratar och anmäler mig följande dag till en kurs i logopedi vid öppna universitetet."

Publicerad 26.05.2017 kl. 23:00

Den här våren

Plötsligt har det gått en hel vår och trots att jag fortfarande har en massa tankar (planer, oro, frågetecken) virvlandes i huvudet ser jag fram emot en ledig junimånad. Det är svårt att välja vad jag skall skriva om efter en lång paus. Dessutom vill jag välja mina ord, om jag fortsätter skriva här.

- Jag har redan hunnit med flera utfärder den här våren. Jag tycker riktigt mycket om att utfärda: både ensam och i sällskap. Tillsammans med en ungdom besökte vi en mäktig fors som heter Latokartanon koski och tillsammans med en belgisk typ besökte vi Paavolan tammi utanför Lojo. På bilden besöker vi fågeltornet nere vid Läppträsk tillsammans med ett av mina gudbarn.

- Jag har varit på dop, sålt min gamla skrivmaskin, köpt en ny säng och ordnat i hemmet. Möbler, olika hus och hem är nämligen också något jag tycker riktigt mycket om. Därför ser jag fram emot eventet "Karis-Suomen Paris" som ordnas i augusti. Då öppnar ett tjugotal husägare i Karis och Billnäs sina dörrar för allmänheten.

- Jag har dansat och känt mig stolt när läraren sade att han tycker jag borde börja planera mina val av lektioner, mer medvetet, då han ser att jag gör framsteg.

- Jag har framför allt sagt upp mig och tänker ta mig framåt.

- Jag har anmält mig som frivillig statist till en film som spelas in i Fiskars i juni. Vi skall klä oss i 40-tals kläder och gå på dans. Det har jag aldrig varit med om tidigare. Ibland gör man bara dom där samma sakerna och just därför söker jag mig bort. Ett besök till Örö hör också till sommarplanerna.

- Jag hoppas att jag skall skriva mer i sommar och återkommer ifall texterna dyker upp.

Publicerad 26.05.2017 kl. 21:54

Någon stal mina tankar

Senast jag dejtade en person som jag började tycka om sa jag, "jag vill se alla dina tankar, jag vill in i ditt huvud". Han svarade, "du är nog redan i mitt huvud". Den här texten skulle kunna handla om hur utmattande det har varit för mig att behöva säga hejdå till personer som alldeles nyss visade ömhet och kärlek men nu sitter jag hos en vän i Malmö och vet ni vad som hände? Min gula Fjällräven-väska blev stulen direkt från Ettes lägenhet. Vi hämtade mina väskor hit och gick ut, då hade jag plockat ut det viktigaste i en mindre handväska. En snickare var i lägenheten och bytte fönster, med dörren på glänt, och då hade tjuven lurat i korridoren. Alltså så onödigt, där fanns ju bara två böcker från biblioteket och min fina penal typ. Det enda som grämer mig är att tjuven även tog min lilla anteckningsbok och kan komma åt mina nerskrivna tankar, om hen orkar läsa förstås. Tur så är jag ingen uppfinnare som hade skrivit ner hemliga ritningar eller invecklade kalkyler på de små bladen. Tur så är jag ingen anonym serietecknare som illustrerat nästa stora samhällskritiska bild som kommer att erövra världen bara någon får syn på den. Men mina högst personliga tankar var det och jag skulle gärna får dem tillbaka.

Publicerad 21.04.2017 kl. 20:05

Kanske vi ses lite längre fram

Jag håller om dig lilla skrutt. Jag kallar dig aldrig mammas lilla prins eller söten eller duvan men jag tittar nära på dina tunna korvar i nacken och hälsar på dig med fingret över kinden. Jag drar på munnen, ditt ena öra viker sig. Jag skriver upp vikten och försöker minnas på pricken hur lång du var när läkaren berättar. Jag är stolt när du lär dig gå, jag är stolt över att du överhuvudtaget finns efter allt det där hemska. Du har ingen aning vem jag är, kanske en av de snälla tanterna som brukar hälsa på, när du somnar i min famn. Jag sjunger om borttappade solstrålar, om haltande mullvader som hatar ljus. Rävpojken lärde mig den sången förra hösten och därför minns jag varje ord.

(Ungefär hur det kan kännas när du sköter om andras barn, när du inte har egna barn men gärna vill ha det en dag).

Publicerad 07.04.2017 kl. 22:26

Tankar om en bra bok och ifall det vi tycker om har betydelse för vem vi är (i varje fall de gånger vi säger det högt)

Nu har jag hittat en bok som får mig att både le och känna igen mig medan jag läser (speciellt det där med att inlevelsefullt kommentera hus och annat vackert i min omgivning som om jag aldrig sett något liknande förr). Det var min kollega Eva som lade den i handen på mig en dag efter att hon återlämnade en bok hon lånat. Boken heter Allt jag inte minns av Jonas Hassen Khemiri som antagligen varit på tapeten redan för en tid sedan.

"Men sen hade det spridits ett rykte om att han var bög och Valentin som tränade thaiboxning och var skolans största skräck tog Samuels lurar i rastrummet och fast Samuel mest lyssnade på hiphop, Biggie och Tupac och Snoop, så råkade det just den här gången vara en klassisk pianolåt i lurarna och Valentin skrattade och började kalla honom för Mozart, som sen blev Måsen, som sen blev Skrattmåsen för Samuel var ju brun men samtidigt vit". (Citat ur Allt jag inte minns som jag skrattade högt åt).

Sedan jag började känna fler personer som tycker om att skriva eller de andra använder kanske hellre älskar att skriva, jag uttrycker mig sällan lika starkt, så har jag funderat på det här med om det förväntas vara allt eller inget inom litteraturkretsar (om det finns sådana kretsar?). För jag tycker om att läsa och skriva men inte så där att jag inte klarar av att andas utan böcker. Jag har inte fått med mig någon goder klassiker från barnsben som jag citerar blundandes medan jag namedroppar några andra författare som påverkat mitt liv, så att resten av sällskapet nickar medlåtande. Många författare eller skribenter brukar berätta om hur de drogs till orden redan som barn, hur allt bara handlade om fantasivärldar och författardrömmar redan då, om att det inte fanns några andra alternativ för dem helt enkelt. Jag känner inte alls igen mig men jag tycker fortfarande om att skriva. När blev jag en person som tycker om att skriva? Över lag har jag alltid haft svårt för när det görs skillnad på en viss sorts stil eller musiksmak eller när det görs skillnad på så kallad finkultur. Enligt mig är det alltid bara positivt om en person lyckas gå i gång och känner iver under en film eller glömmer bort sig själv dansandes till en sjukt bra låt (i den personens öron). Varför skulle vi vilja döda den ivern genom att sucka och försöka ta avstånd från en kultur som går hem hos den "stora massan"?

Publicerad 06.12.2016 kl. 16:42

Julmyset

Varje gång julen närmar sig märker jag hur just den högtiden betyder allt mindre för mig. Kanske är det bara tillfälligt. Förutom stjärnan i fönstret och en liten tomte, riktigt söt från Aarikka, som mamma gav åt mig finns det ingenting som tyder på att det skulle finnas julstämning i mitt hem. Julen påminner mig om hur skör och ensam man kan bli en dag ifall du inte har en familj att fira med. Trots det har små trevliga händelser smugit sig på för att visa mig vad julen kan vara till för.

För mig kan det handla om självständighetsmys med Linda och Fjalar, om att känna mig fin med röda pärlorna kring halsen, om att gå på jobbets julfest, om att träffa en liten del av skrivgruppen, om att göra julkransar med gamla ledare, om att fira Lucia på Alingsåsgatan, om att fundera ut personliga gåvor till fadderbarnen, om att lägga armen kring mummos smala axlar, om att höra hur kusinerna har det, om att skicka kort i sista minuten, om att paketera vackra paket och tända ljus och känna hur granen doftar. Min jul behöver inte se ut eller kännas på ett visst sätt, den bara kommer och går.

Publicerad 05.12.2016 kl. 19:53

Jag rör om i ordförrådet och håller mig om hjärtat när inget blir som förr

Varje gång jag loggar in här, tänker jag, nu återvänder jag med alla suddiga orden från de djupaste hörnen av ordförrådet. Blockerat av känslor, små åskmoln och sönderbitna käkar. Ord som samlats under spontana taxiresor, nära upplysta vattendrag, i splitternya sällskap. Sådana som gör tigerminer och klöser med fingrarna i luften när fotografen riktar linsen mot oss på efterfesten. Själv blinkar jag med ena ögat till slut, när jag inte kommer på något annat.

Jag är blyg första gången, sen rör jag dig självsäkert i nacken.

Om du blundar kanske du minns din förra fru.

Det känns lätt att flyga till ett annat land, till en bästa vän och berätta allting i dubbelsängen. För när jag åker kollektivt nu mera passar varenda jäkla föredetting på att välja samma buss med sina nya blondiner under armarna. Där sitter de orörliga längst bak och ser nästan osynliga ut i mina ögon men jag har lärt mig att övervänliga hälsningsfrasen finns till för liknande engångschanser.

På resan försöker jag minnas hur en gammal klasskamrat såg ut, jag backar tolv år i tiden innan vi möts vid gågatan, bland det svenska folkvimlet och slasket. Jag föreställer mig hur hennes hår lockar sig i mössan, jag minns hennes våghalsiga konster på vägen hem och när jag får syn på hennes mörka drag är det ingen tvekan.

Om jag bara vetat hur illa det var. Då skulle jag ha ropat, välkommen till vår mesiga lilla stad, i skolans högtalare och avslöjat oss alla för mobbarbödeln.

Jag hade svårt att hålla blicken torr i Globen, när L sjöng "det kommer aldrig bli som förr". Inget kommer att bli som förut och det är då glädjetårarna visar sig.

Publicerad 20.11.2016 kl. 00:31

Slappna av

I kväll tog jag del av en avslappnigsövning i Lyfte och andades djupt i femton minuter utan att tänka på vad som händer utanför rummet. Okej, jag tänkte lite på riskakor först, mjölk, bananer, andas, tvättmedel, andas, andas. Efter hand tömdes huvudet på tankar och jag lyssnade på den mörka rösten som pratade till oss ibland, den höll mig kvar i rummet och sa att vi har det bra här. Jag bara satt stilla, blundade, andades, snurrade på nacken och blev varm i hela kroppen. Spänningen släppte och mina händer domnade till slut. Det var en mystisk känsla och det varade en lång stund. Jag tar det som ett tecken på att jag borde slappna av och göra ingenting lite oftare.

Publicerad 26.10.2016 kl. 22:34

Jag heter Riina och trivs med avslappnade personer, i harmoniska miljöer, i nära relationer, i ensamhet, på väg från en plats till en annan.

Skenet bedrar: jag är inte så lugn som du tror utan jag utmanar mig själv och söker mig till överraskande möten och vågar känna mig obekväm en stund.

 

Elena

Julia

Malin

Minna

Miilo

Satu